Tidpunkten för pingstfirandet bestäms utgående från Apostlagärningarnas berättelser om Kristi himmelsfärd och om den heliga Andens utgjutande (Apg. 1-2). I de flesta språk har man använt härledningar ur grekiskans pentekoste (den femtionde) när man har gett namn åt denna helg. Judarna firade nämligen sin pingst femtio dagar efter påsk.
Den judiska pingsten var ursprungligen en skördefest, som på Jesu tid firades till minne av förbundet på Sinai. Från och med 100-talet e. Kr. sammankopplades denna fest särskilt med minnet av lagens utgivande. Den kristna pingstens budskap kom att handla om utgjutandet av den heliga Anden, om Andens gärningar och om den kristna kyrkans uppkomst. På pingstdagen förrättades de allra första kristna dopen. I den tidiga kyrkan var pingsten den andra stora dophögtiden näst efter påsken.
Utmärkande för tiden efter Kristi himmelsfärdsdag är väntan på den heliga Anden. Denna väntan kulminerar i pingstaftonen. Då är det lämpligt att hålla en kvällsandakt (vesper) som en sista förberedelse för pingstfesten.
Pingstens bibeltexter talar om den heliga Anden som löfte och gåva. Anden har blivit sänd till oss som försvarare, hjälpare och tröstare. Genom Anden är Kristus ständigt närvarande i sin kyrka. Anden förenar alla kristna i Kristi kyrka. De äger en Herre och en tro. På detta sätt innebär pingstens budskap en motpol till den förbistring som beskrivs i berättelsen om Babels torn.
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelsen på vår webbplats. Våra egna, nödvändiga kakor garanterar att webbplatsen är effektiv och användarvänlig.
På webbplatsen använder vi inbäddningar med videor eller annat innehåll från sociala medier. Det innehållet kan ha kakor som identifierar användaren. Du kan se innehållet endast om du godkänner kakorna.